En riktig skitdag!

I lördags var det en av få dagar då jag tappar energi på riktigt.
Det började med att dottern kommer springande när jag skall gå och simma. Hon berättar att någon har slitit ner flera skyltar till Pannkaksträdet och förstört dessa.

När jag 45 min senare kontrollerar är det fyra skyltar nedrivna varav tre är stulna och en är sönderbruten, men går att laga. Det är inte småbarn som har gjort detta och det är inga myndigheter som jobbat en fredag kväll, utan någon med både längd och styrka som vill förstöra!!

Några av grannarna klagade tidigt på ökad biltrafik och för att minska risken för att gäster irrar omkring har vi tydligt skyltat till lekplatsen. Utan skyltning blir det just extra biltrafik, så för att minska eventuell irritation ville jag ha upp nya skyltar omgående

Efter ca en timma så var nya skyltar uppe och ytterligare en timma senare var två återigen förstörda. Här gick luften ur mig och jag tappade energi, då det känns så meningslöst och ingen vinner på det.

Utan skyltar blir alla bara förlorare. Våra besökare irrar omkring och det tar länge tid att hitta vilket ofta blir med GPS, Grannar får ökad biltrafik när besökarna irrar omkring. Vår service till gäster får sig en knäck och naturen förlorar då det blir extra onödig biltrafik som ger mer utsläpp. Skyltvandalen är eventuellt nöjd men antagligen inte speciellt stolt innerst inne.

Förra veckan fick vi även vår fjärde eller eventuellt femte anonyma anmälan och denna gällde staketet runt vårt hus. Enligt anmälaren står staketet inte exakt på tomtgränsen. Historien med staketet är ca 20 år gammal från tiden då jag och min avlidne fru köpte hund, hon ville ha staket för att hunden skulle vara kvar på tomten. Ulrika som var en handlingens kvinna kontaktade en man som byggde vackra Gotlandstun. Det nya staketet byggdes delvis efter det gamla staketet och längs vägarna. En del av staketet vet jag om att det hamnade fel då det står ca 3-5 m innanför tomtgränsen. Så där har vi lite tomt på grannens sida av staketet. Om fler staket står fel får vi väl se när denna anmälan behandlas för några stycken tiotusenlappar hos Region Gotland.
Om de där uppe har någon koll på oss här nere så har Ulrika antagligen en hel del åsikter om denna anmälan mot hennes tilltag i slutet på 90 talet.

Jag har inte förstått vad det är som gör att människor gör så här. Är det ett sätt att skrämma oss? Att försöka få oss att flytta? Eller är det bara ett irrationellt sätt att handla för att man vill jävlas? Bygger dessa handlingar på något sakligt eller är det bara rädslor och en stark gruppress som gör att man tillhör en grupp som är emot och därför uppstår hat, vilket gör att vissa skall förstöra utan att tänka på vad detta leder till!

För ca 40 år sedan köpte vår familj Kneippbyn och gjorde stora förändringar genom att öppna upp en ungdomscamping, byggde sommar o vattenland, startade diskotek, började med konserter m.m. Detta retade upp en grupp som bodde i närområdet så mycket att olika typer av förstörelse satte igång.

För några år sedan mötte jag en av dessa killar på krogen. Han är idag är en innerstadsprofil + 50. Han raljerade fortfarande som om han tillhörde de som var emot, med skadeglädje, om vad de gjorde under denna tid. Han skämdes inte för att berätta att de bland annat skar sönder hoppborgen och vid minst ett tillfälle ställde sig och kissade på taket till diskoteket som jag drev. Han skrattade extra när han berättade att han hade riktat strålen mot fläkten som sög in luft och urin måste då ha kommit ut över gästerna. Det fanns ingen som helst ånger utan det var med stolthet han berättade detta.

Det tog många, många år innan hatet mot oss som drev Kneippbyn upphörde. Varför det uppstod vet nog ingen men antagligen handlade det om rädslor för förändringar. Om vi inte gjort några förändringar så hade detta obehag aldrig uppstått och kneippbyn hade haft samma utvecklingstakt som Nordkorea. Tyvärr är detta inget speciellt för varken Brissund eller Kneippbyn utan rädslan för förändring verkar tyvärr väldigt utbredd på ön vilket hämmar utvecklingen av Gotland. Antagligen är det samma rädslor som gäller i Brissund idag. Eventuellt finns det en del jante i detta också och den mixen är inte bra ihop med grupptryck!

Vi vet fortfarande inte varför man går omkring och ber människor skriva på listor mot lekplatsen, vilket borde vara naturligt att man berättade för oss. Idag fick vi veta att vägföreningen ringt flera gånger och vill att vägverket tar bort skyltar som hjälper trafikanter att komma rätt. Varför vägföreningen vill ta bort skyltar som kommer öka på bilåkandet har jag ingen aning om. Ev är det någon som har otur när den tänker och tror att en barnfamilj som är på väg till en barnaktivitet inte skulle leta sig fram med GPS.

Anledningen till att Pannkaksträdet finns, är att vi gick med på att lämna tillbaka en camping i Brissund som Region Gotland ville ha tillbaka, för att hembygdsföreningen ville ha marken för att utveckla den. Det var en av grannarna som drev detta med en helt annan dold agenda. (Han ville ha bort campingen för att slippa att vi utvecklade den, vilket troligen byggde på rädslor). Av den utvecklingen som var utlovad har det inte blivit något och ingen är förvånad eller bryr sig. Överenskommelsen var att vi i stället skulle få annan lämplig mark i utbyte mot campingen, att utveckla verksamhet på. Det tog löjligt lång tid att få till och flera inom kommunen duckade för det. När vi ville bygga en stugby i stället för camping var man till slut med på detta från kommunen. Men på grund av grannarnas överklagande så har projektet blivit försenat några år och under tiden ville vi bygga en lekplats på marken.

Idén är att på landsbygden, genom återbruk, skapa en lekplats som gör barn mer analoga och kreativa.
Där hjärna ihop med muskler aktiverar barn som idag ofta blir mer och mer stillasittande med telefoner och datorer. Som bonus skulle detta även ge en del ungdomar sommarjobb.

Denna ide ligger så rätt i tiden där stat och kommun borde stötta istället för att stjälpa. Att Region Gotland driver frågan om att Pannkaksträdet skulle vara en nöjespark blir nästan löjligt med alla visioner som finns för Gotland och som vi uppfyller.

Någon har gått omkring och lyckats samla ihop 50 namnunderskrifter emot lekplatsen och varför vet vi inte tyvärr. Vi ett tillfälle blev en av våra anställda som bor i området tillfrågad om hen kunde skriva på då föräldrarna inte var hemma. Svaret på den frågan kan du som läsare gissa.

Vi har många grannar som gillar oss också, vi har bett dessa och de som rör sig i området att skriva på för lekplatsen. Vi har idag mer än 500 personer som skrivit på för att Pannkaksträdet skall finnas kvar och det kommer antagligen att landa på närmare 1000 innan vi är klara.
Nu finns det röster som höjs för att göra lekplatsen permanent och utveckla den ännu mer då idén absolut kan bli en exportprodukt. Ofta är det så här i livet, när man inte lyckas med det ena så blir det  anågot annat i stället.

Idag tog jag kontakt med ett par som bor längs riksvägen (Lummelundsväg) då jag ville ställa upp en sop sulo på hjul med skylt för att hjälpa våra gäster att hitta. Det visade sig vara en FB kompis som var skolkamrat med min pappa på 40- 50 talet. Han och frun håller på oss och störs inte det minsta av trafiken, tvärt om. Vi fick en go pratstund och kommer absolut att träffas igen!

Så här med facit i hand så borde jag tacka grannen eller grannarna som driver på och vill stoppa stugbyggandet, utan dem hade vi aldrig kommit på tanken att bygga denna unika lekplats. Utan skyltvandalerna hade jag inte träffat pappas skolkompisar och fått en oväntad historielektion

Det som börjar med elände utvecklas ofta till glädje o kärlek. Vi har väl aldrig fått så mycket beröm för något som vi får för idén med Pannkaksträdet. Det känns som om detta kan bli ett koncept att exportera framöver, trots energitjuvar.